Om en katt inte är ID-märkt kan man inte säkert veta att den faktiskt har en ägare och katten kan inte betraktas som hittegods. I det läget anser polisen oftast att det inte är deras ansvar att ta hand om katten och försöka hitta en eventuell ägare.

Vad säger lagen?
För att ett föremål ska kunna utgöra hittegods enligt lagens mening måste föremålet kunna sägas vara borttappat eller, i vissa fall, kvarglömt av ägaren eller innehavaren – föremålet ska ha kommit ur ägarens besittning. Lagen gäller alltså inte bortkastade, övergivna eller i det närmaste värdelösa föremål, utan föremålet ska ha ett subjektivt värde.

Polisen menar att det är svårt att ta reda på om besittning över en katt föreligger eller inte, och att hittegodslagen endast i undantagsfall gäller för ”upphittade” katter.

Enligt hittegodslagen ska var och en som hittar något, utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet. Hittegods ska vårdas väl och om upphittaren vill överlämna godset till polismyndighet har han rätt att göra det.

Vad händer med en upphittad katt?
Den som tagit hand om en katt som inte verkar hitta tillbaka till sitt hem kan alltså ta med katten och be polisen fullgöra sin service gentemot allmänheten genom att kontrollera om den upphittade katten är ID-märkt och registrerad.

Har katten antingen en tatuering i örat som är läsbar eller en chipmärkning som kan scannas av, tar polisen direktkontakt med det officiella kattregistret hos Svenska Kennelklubben

Hittar man inte ägaren på en gång, så tillfrågas vanligtvis upphittaren om denne kan vårda katten tills ägaren blir upplyst om att katten är upphittad. Kan inte upphittaren ha den hos sig ska polisen kontakta något av de katthem/kattstall som man har avtal med i Stockholmsområdet. Polisen står för kostnaden som sedan debiteras ägaren när denne hämtar sin katt.